Bläisch

En vecka avklarad. Och imorgon kliver man tillbaka genom förskolegrinden för första gången på över ett halvår. Snacka om att man känner sig ringrostig men får ju lite cash iaf.

Milano är klart nu. Strålande arbete Virre! Vin, pasta och italienska stringtrosor. Grabbar vi kommer njuta! Och främst, inga kärringar :)

Sen undrar jag hur man inte kan förstå vad 1min betyder när man pratar om hur mycket de dröjer innan man ska prata med varandra i telefonen? Liksom vemsomhelst måste ju förstå att man ska ringa om en minut då? Speciellt om man svarar "okej :P" .... Hur tänker man då? Så sjukt less på att tänka åt en viss person, är det så svårt att förstå någonting?

Har en del att göra, hoppas jag genomför allt också.

- Jobba
- Möte om Div4
- Ligan
- Friskis
- Körskola....
mm.

Körskola känns ju som något jag inte kommer klara av, mental spärr där. Skulle verkligen behöva någon som drar mig dit.

Låt oss måla väggarna svarta

- Tja Blogg.
- Välkommen tillbaka, din misslyckade kalv.
- Får hoppas de inte blir så länge
- Med dina kvalitéeer blir du långvarig, min herre.

Comeback, en comeback till ett liv utan mening. Ett liv utanför de övriga samhället. Ensamhet, utanförskap och åter ensam. Arbetslös är ett hårt slag i dagens läge, drabbad av viruset, ja det är jag.

Det är ett rent helvete måste jag säga, nedbrytande, tillintetgör ens drömmar och personlighet. Självförtroendet är försvunnet, livet är ett helvete. Ett helvete utan synlig vändpunkt, ett krig mot sig själv, mot samhället. Ett krig i ensamhet. David mot Goliat har fått nya proportioner, nu är det individen mot samhället. Jag mot Sverige. 1 mot 9 000 000. Dags att bli religiös på heltid? Att vinna över först sig själv sedan mot svenskasamhället. Två krig, två helveten, svart!

Livet känns förfärligt illa just nu, jag har inte kul, ingen energi, ingen vilja. Lamslagen av situationen, förlamad och ensam. Denna ensamhet, att byta ut 400 människor och 50 samtal var dag till enbart sig själv. Blä. Jag hatar detta, känner mig värdelös och besegrad. Fritt fall, de finns ingen broms, jag accelererar in i ett svart rum. För varje dag tar jag åter ett steg tillbaka. Vända trenden? Hur gör man det ensam?

Alla mina egenskaper och färdigheter är borta. Jag levde på glöden, nu har kolen blitt till aska. Kommer vindpusten är jag utspridd och borta för evigt. Allt bara påminner mig om vad jag inte kan, det är så mycket jag saknar, så liten jag är, saknar kunskap, saknar glöd... Jag är en nolla och en lurad evig förlorare.

Blä för allt.
Sant Håkan, man måste dö några gånger innan man kan leva.